Känslor, språk och samreglering
När ett barn får en stark känsla – ilska, ledsamhet, besvikelse – kan det vara överväldigande. Känslan “tar över” hela kroppen. I de stunderna har barn sällan ord för det som sker. Det är här vi vuxna behövs – som barnets medreglerare och språkstöd.
Vi hjälper barn att förstå sin känsla genom att sätta ord på barnets känsla – med närvaro och värme.
Vad betyder affektmärkning i praktiken?
Affektmärkning (att sätta ord på en känsla) gör känslan mer hanterbar för både barn och oss vuxna. Forskning visar att när vi sätter ord på en känsla vi upplever, minskar aktiviteten i amygdala (hjärnans känslocentrum), och den del av hjärnan som ansvarar för språk och reflektion aktiveras i stället. Det hjälper oss att lugna ner oss.
Men små barn kan sällan affektmärka själva – de behöver oss. När vi säger:
“Du blev rädd när det small. Det var högt och oväntat.”
“Jag ser att du är ledsen. Du ville så gärna ha den bilen.”
“Det är svårt att vänta. Du blev frustrerad, eller hur?”
… så erbjuder vi barnet ett språk för sin upplevelse. Vi visar: “Det du känner har ett namn – och jag är här med dig i det.”
Samreglering – när vi reglerar tillsammans
Men det handlar inte bara om orden. Samreglering är en kombination av vårt kroppsspråk, tonfall och lugn. Det är hur vi kommer ner på barnets nivå genom att gå ner i ögonhöjd, hur vi andas lugnt, hur vi är närvarande med hela oss – när vi agerar lugna (även om vi ibland måste låtsas).
När ett barn gråter, skriker eller slåss, kan vår lugna röst och trygga blick vara som en fyr i stormen. Barnet behöver få låna vår trygghet när den egna saknas.
“Jag ser att du har det jobbigt nu. Vi sätter oss här en stund. Jag är med dig.”
Att erbjuda en famn, en lugn röst, en bekräftelse – det är samreglering i praktiken.
Affektmärkning + samreglering = känslokompetens
När vi affektmärker och samreglerar samtidigt, sker något stort. Vi hjälper barnet att förstå sitt inre, och vi lär barnet att känslor går att stå ut med. Det här lägger grunden för självreglering längre fram – förmågan att själv sätta ord på, förstå och hantera sina känslor.
Vi behöver inte “göra rätt” varje gång. Det viktiga är att vi försöker förstå och stanna kvar med barnet i känslan. Inte lösa. Inte tysta. Bara vara där.
För högkänsliga barn – ett ännu större behov
Högkänsliga barn har ett känsligare nervsystem och reagerar ofta starkare på sinnesintryck, förändringar och känslomässiga situationer. För dem kan affektmärkning och samreglering kännas som en livboj. Att få sina känslor bekräftade på ett respektfullt och lugnt sätt minskar risken för känsloöverväldigande – och ökar tryggheten i relationen.
Tre konkreta tips att ta med i vardagen:
Observera före du svarar: Vad ser du i barnets kropp? Ansikte? Röstläge? Beskriv det neutralt.
“Du knyter händerna och stampar – det ser ut som att du är riktigt arg just nu.”
Bekräfta känslan utan att värdera: Det barnet känner är alltid verkligt för barnet – även om det inte alltid “passar” situationen.
“Det blev för mycket just nu. Det känns svårt, va?”
Stanna kvar tills känslan gått över: Gå inte för fort till lösning. Känslor vill bli hållna – inte fixade.
“Vi sitter här en stund tills du känner dig lugnare. Jag är med dig.”